Subtopia har under åren varit en viktig aktör för cirkuskonsten i Sverige. Subtopias arbete med att stärka cirkuskonsten vilar på år av nationellt och internationellt relationsbyggande och har alltid skapats med artisternas bästa i åtanke. Vilka behov finns i cirkusbranschen idag och vad har Subtopia för roll att fylla?
Att Kiki Muukkonen skulle viga sitt yrkesliv åt cirkuskonsten var inget hon planerade när hon tackade ja till en halvårs projektanställning 2006. Tjänsten som producent i ett samarbete mellan Subtopia, Cirkus Cirkör och Arbetsförmedlingen var tänkt som ett mellanjobb innan hon skulle sadla om till socionom. Då visste hon ingenting om cirkus, idag har hon varit chef för Subtopias cirkusavdelning sedan 2008.
Det hela började med att Cirkus Cirkör flyttade till Alby år 2000, något som välkomnades av Botkyrka kommun. Cirkuskonsten blev en särprägel för kommunen och det bestämdes att Botkyrka skulle bli ett flaggskepp för cirkus. Cirkusbranschen var ung och det fanns många artister som vill starta egna kompanier. Många aktörer runt om i landet började därför arbeta för att skapa förutsättningar för cirkuskonstens utveckling. För att undersöka hur just Subtopia skulle arbeta med programläggning av cirkus i Subtopias område anställdes Kiki som fick till uppdrag att göra en utredning. Utredningen utgjordes av intervjuer med cirkusartister och andra relevanta aktörer och resulterade i ett beslut om att fortsätta utveckla cirkusmiljön på Subtopia. Sagt och gjort! Kiki fick uppdraget att fortsätta utveckla cirkusmiljön och startade Subtopias cirkusavdelning 2008.
Infrastruktur för cirkuskonsten
I intervjuerna framkom tydligt vilka behov som fanns i branschen och bristen på lokaler var det mest akuta. Cirkusartister har ofta särskilda behov av att kunna rigga för sina discipliner. För många artister är t.ex. generös takhöjd helt nödvändigt. Idag är cirkusartister välkomna på daglig träning hos branschorganisationen för cirkuskonst, Manegen, som huserar i Cirkus Cirkörs lokaler. Dessutom erbjuder många aktörer både i regionen och i landet repetitionslokaler och residens. Men när Angela Wand gick ut Cirkus Cirkörs cirkusutbildning Cirkuspiloterna 2000 var situationen en annan.
– Vi var desperata efter lokaler på den tiden, det fanns ingenstans att vara. Det fanns ingen daglig träning, det fanns ingenting. Det var som att “varsågod, nu är du är utbildad – hejdå!”. Träning är en färskvara och därför måste det finnas platser att träna på. Och om man ska sätta upp en föreställning, ska man då hyra en lokal i flera månader?
Lindans är en cirkusdisciplin som är omöjlig att utöva utan tillgång till en lokal med möjligheten att montera lina. När cirkusartisten Klara Mossberg gick ut Dans- och cirkushögskolan 2010 blev detta ett uppenbart problem.
– Som nyutbildad behöver du två saker. För det första, träningsmöjligheter för att kunna upprätthålla din cirkusteknik. Träning på en hög teknisk nivå är konstant och måste underhållas. När jag var färdigutbildad 2010 fanns ingenstans att träna. Om man inte gick i skolan eller hade kontrakt med en produktion så fanns ingenstans att träna cirkus. För det andra behöver du repetitionsplatser för att kunna göra egna projekt. Och det fanns inte heller!
Cirkusartisterna hade talat: lokalbehovet var stort och Subtopias cirkusavdelning började därför erbjuda cirkusresidens. Artister får låna lokaler gratis under perioder om veckor eller månader. Varje år har mellan 20-30 mindre kompanier eller artister cirkusresidens på Subtopia och sedan 2008 har mer än 300 residensperioder erbjudits till konstnärliga projekt.
Idag ser behoven annorlunda ut. För Joel Roxendal som 2020 examinerades från Dans- och cirkushögskolan, det som idag heter Stockholms konstnärliga högskola, har träningslokaler inte varit ett problem. Joel efterfrågar dock sammanhang där cirkusartister kan träffa varandra och nätverka och menar att möjligheterna till detta är fler utomlands.
– Man behöver nätverk! Jag var i Holland precis. Där har de en cirkusstadsfestival där alla samlas: cirkusartister, dansare, musiker, bokare… och det fattas i Sverige. Subcase är det det enda som finns. I många länder finns etablerade cirkusbarer och cirkusfester dit regissörer kommer, festar och snackar. Det gör det lättare att nätverka. Det finns goda möjlighet att träna i Stockholm men inte till ett socialt liv. Man hänger såklart när man tränar, men det är svårt att gå och ta en bärs efter träningen i Alby.
År 2009 kom två nyutexaminerade studenter från cirkushögskolan (som under denna period huserade i Cirkus Cirkörs lokaler, i Subtopias område) till Kikis kontor och förklarade att de behövde någonstans att visa upp och sälja föreställningar. Sagt och gjort! Med en minimal budget skapade Subtopia en utbudsdag för cirkus där 16 föreställningar visades för 20 arrangörer. Projektet var tänkt som en engångsgrej men blev istället starten på Subcase, branschmässan för cirkus som sedan dess samlat nordiska artister och arrangörer från hela världen för att visa upp och få ut nordisk cirkus på marknaden.
Kiki berättar att många upplever att det finns en problematisk maktrelation mellan artister och arrangörer. Samtidigt är grupperna ömsesidigt beroende av varandra och behovet av gemensamma mötesplatser är stort. Subtopia har på olika sätt arbetat för mindre hierarkiska och mer personliga möten mellan artister och arrangörer. Ett exempel är det internationella projektet Circus Incubator som genomfördes 2017 tillsammans med sex cirkusorganisationer i Europa, Nord- och Sydamerika. Under Circus Incubator fick cirkusartister tillfälle att utveckla sina projektidéer tillsammans med internationella arrangörer, något som stärkte relationerna mellan grupperna. Angela delar sina erfarenheter kring maktrelationen mellan artist och arrangör:
– Jag har haft jättesvårt att sälja för att jag varit rädd. Jag har tänkt: arrangörerna har all makt och jag har ingen. Jag har förstått att arrangörer är människor precis som vem som helst. Man tror att de sitter på alla pengar och att jag måste imponera på dem. Men de är ju minst lika imponerade av artisterna. Subtopia har försökt att para ihop de olika grupperna, berättar Angela.
Ur Subcase föddes idén om en cirkusfestival i Stockholmsregionen och 2019 hölls festivalen CirkusMania för första gången. Medan Subcase varit ett internt event för branschen så blev CirkusMania ett publikt evenemang och en möjlighet för allmänheten att uppleva cirkus. På Subcase möttes som mest 300 arrangörer och artister och umgicks tätt under några dagar, den intima formen skapade goda möjligheter till att nätverka. Upplägget för CirkusMania är något helt annat. Festivalen genomförs i samarbete med 30 scener i Stockholmsregionen och med stöd av Region Stockholm. 2022 drog festivalen över 12 000 besökare.
– Att främja branschen och konstformen är alltid det centrala fokuset. Både Subcase och CirkusMania har skapats som Subtopias erbjudande till cirkusbranschen. Men med CirkusMania och det publika kommer strålkastarljuset, att få publiken att upptäcka konstformen är ett branschfrämjande arbete, säger Kiki.
Att marknadsföra svensk cirkus
Den samtida cirkusen utvecklades i Sverige i slutet av 90-talet, fortfarande saknas kunskap om konstformen hos allmänheten och bland många kulturarrangörer. Många artister söker sig utomlands för jobb och fortfarande förknippar många konstformen med traditionell cirkus. Joel upplever dock att fler känner till konstformen nu jämfört med när han började för tio år sedan:
– Sverige har ganska få jobb för nycirkus är inte så etablerat. Många åker utomlands för att det är lättare att bli bokad. Ofta kanske man väljer att boka en dansare i stället för att man vet vad man får. Folk känner till de riktigt stora cirkuskompanierna men mindre aktörer och enskilda artister kontaktas sällan. Det skulle behövas fler aktörer och fler företag som jobbar med event och som bokar artister.
Klara berättar att många av hennes klasskompisar lämnade Sverige efter examen 2010 och att många upplevde att de saknade redskap för att klara sig på den svenska marknaden.
– Hur vet jag hur jag verkar som cirkusartist i Sverige om det inte är en produktion som plockat upp mig? Min klass blev förberedd för att göra en akt som man skulle sälja på den internationella marknaden. Men om man inte jobbade mot den så saknades det redskap. Där kom Subtopia in i bilden i mitt fall. Jag fick lära mig var det finns pengar att söka, att man kan samproducera med utländska kompanier och var det gick att söka residens.
Subtopia har i många år jobbat med att marknadsföra svensk cirkus internationellt och nationellt. Man har ingått i internationella cirkusnätverk som Circostrada och CircusNext och varit med och skapat nordiska nätverk som Baltic Nordic Circus Network och Samovar Circles. Syftet har varit att skapa kontakter inom branschen mellan artister och arrangörer.
– Poängen med vårt nätverkande är att det ska komma branschen till godo. Vi har skapat många nya möjligheter, och även resurser, för svenska kompanier och arrangörer. Vi involverar ständigt artister, scener och festivaler i internationella aktiviteter. Och det är vi inte ensamma om! Det är så glädjande att vi idag är många aktörer som jobbar med att synliggöra den svenska cirkusscenen, säger Kiki.
– Subtopia har de senaste åren varit den största aktören utan egen konstnärlig agenda i att skapa förutsättningar och infrastruktur för branschen. Subtopia har haft en jättestor inverkan för cirkusens etablering i Sverige. Jag kan inte tänka på någon annan aktör som varit lika tongivande i att skapa förutsättningar för den lilla artisten eller kompaniet, säger Klara.
Subtopias stöd för artister
Angela har under åren haft nära kontakt med Subtopia. Under flera år var hon del av ett Moulin Rouge-inspirerat julbord på Subtopia och tillsammans med sin frigrupp Ruby Rose Productions deltog hon i första omgången av Subcase. Angela bodde t.o.m. på Subtopia under några år, i en buss i området. Under åren har hon vid flera tillfällen fått residens för att producera föreställningar, ha premiärer och spela in trailer. Angela berättar att Subtopia lärt henne mycket om branschen och alltid haft artisternas bästa i åtanke.
– Subtopia är alltid mån om artisten. Om du gör en premiär på Subtopia men bara vill ha 50 personer i publiken, fine! Pengar är inte det viktigaste utan det viktiga är det konstnärliga uttrycket i cirkus. Jag är inte ensam om att tycka att budget och sånt är svårt. Jag har varit i branschen i 30 år men vissa saker är man fortfarande dålig på, men man blir bättre när någon håller en i handen. Och det har Subtopia verkligen gjort, förklarar Angela.
Klara har haft residens på Subtopia vid flera tillfällen och fått hjälp och rådgivning i olika projekt. När många träningslokaler var stängda under pandemin erbjöd Subtopia artister att träna i lokalerna berättar Klara och fortsätter:
– Jag är så enormt tacksam för att Subtopia funnits och kunnat erbjuda så mycket resurser gratis till cirkusartister. Både kunskapsstöd: vad ska man tänka på i ansökningar och budget. Och tillgång till replokaler, det har jag haft jättemycket nytta av. Men också som lots i: hur gör man det här yrket om man är egenföretagare? Hur skapar man möjligheter för sin egen cirkuskonst?
Visionen för Subtopias cirkusavdelning har varit att bygga konstformens utveckling. Subtopia ska vara en plattform dit artister kan komma för att få stöd, en plats för residens, rådgivning och workshops.
– Vi delar med oss av vår produktionskunskap och att arrangera projekt. Vi har velat ge artister verktyg att bli mer oberoende. De ska kunna få stöd under en tid. Målet har varit att de vi stödjer ska bli så självständiga så att de inte längre behöver oss, berättar Kiki.
Vad behöver cirkusbranschen idag?
Under det senaste decenniet har Subtopia, tillsammans med flera andra aktörer, arbetat med att skapa förutsättningar för cirkusen i Sverige. Cirkusbranschen har kunnat utvecklas tack vare att många olika aktörer tillsammans krokat arm för att driva cirkusens sak. Och det arbetet har gett resultat. Idag finns t.ex. nätverk som samordnar residens för cirkusartister. År 2021 fick Riksteatern i uppdrag av Kulturdepartementet att främja och sprida samtida cirkus i hela landet. Men samtida cirkus är en ung bransch och fortfarande finns förstås stora behov. Joel pekar på bristen på sammanhang att nätverka i och efterfrågar fler möjligheter för branschöverskridande samarbeten. Cirkusartister arbetar ofta tillsammans med t.ex. dansare och operasångare men det saknas platser att nätverka över scenkonstgränserna. Joel önskar fler tillfällen för olika kreativa yrken att mötas för att knyta kontakter.
– Det görs sällan någon ansträngning att mixa showbranschen. Problemet med det är att jag aldrig fått in en fot i de nätverken. Det är så många event där man t.ex. blandar dansare och cirkusartister.
Spelmöjligheterna i Sverige är fortfarande begränsade, något som Klara menar kan bero på okunskap om vad konstformen kan erbjuda och en osäkerhet kring publikens intresse. Publiken har å sin sida inte fått möjlighet att uppleva samtida cirkusen.
– Mycket har ändå hänt de senaste 10 åren. Idag kan man söka pengar för att producera en föreställning och det finns lokaler att skapa i. Men vad händer sen? Många arrangörer har ännu inte förutsättningar för att faktiskt boka och ta emot kompanier.
Subtopias cirkusavdelning har genom åren strävat efter att anpassa sig efter branschens behov. Fokus har på sistone skiftats från det internationella till det nordiska, nationella och lokala. Medan Subcase har samlat artister och arrangörer från hela världen är CirkusMania en regional cirkusfestival. Idag är frågor som hållbarhet viktigare än någonsin, något som stärker önskan om att arbeta mer lokalt.
Kärleken till cirkuskonsten
Historien om Subtopia och cirkus kan berättas på många olika sätt. Det är en berättelse om att skapa infrastruktur för en ny bransch. Det är också en berättelse om att värna den enskilda artisten och att verka för konstnärlig frihet. Men mest av allt är det en berättelse om kärleken till cirkuskonsten.
Angela: Man dras inte bara till cirkus för the spotlight “titta på mig” utan man dras till cirkus för att det är en familj, ett community, ett sammanhang, ett syfte med livet. Och eftersom jag inte har någon familj i Sverige så har det här blivit min familj. Jag tror att det är där cirkus har attraherat mig. Inte nödvändigtvis bara mitten på cirkusmanegen utan cirkusvagnar och mysfaktorn. Att ligga på en matta och stretcha med andra människor, ha närhet. Både i förhållande till folk men också närhet till sitt yrke.
Joel: Jag gillar det Subtopia gör! Jag vill bara ha mer så att man slipper känna att man måste åka utomlands. Boka fler cirkusföreställningar så att man kan se mer cirkus i Sverige, det vore drömmen att få se mer cirkus!
Klara: Det arbete som gjorts under åren ger bara större och större effekt i branschen. Jag tycker det är jättebra att ha en aktör som Subtopia som är med och stöttar artister. Att skapa skillnad över tid kommer leda till att cirkusen blir etablerad i Stockholm och i landet. Jag hoppas Subtopia fortsätter finnas där för artister. Det känns som det finns så många olika redskap som de bistår med för konstformen.
Kiki: Jag upplever att det i cirkusvärlden finns en communitykänsla och solidaritet som bygger på medvetenheten om att vi är beroende av varandra. Dels för att det är en liten bransch, dels för att cirkusdisciplinerna är oerhört riskabla, fysiskt krävande eller precisionskrävande. Man måste kunna lita på varandra. Akrobater t.ex är elitidrottare som utsätter sina kroppar för helt bisarra grejer och de har ofta korta karriärer. Cirkus är i någon slags essens en extremversion av livets sårbarhet.
