20 januari 2002 var dagen efter invigningen av Kulturhuset Rotemannen. Nu skulle det dagliga arbetet med att driva ett kulturhus börja. Små snömaskiner, många ministrar, ännu mer övertid, eldshow till vardags och mycket kämparglöd är några av ingredienserna. Men fanns det ett recept för att skapa den unika plats man tänkt sig?
Lettis: Att det skulle heta Kulturhuset Rotemannen var inget som någon beslutade om. Det var ju hela kvarteret som hette Rotemannen.
Cattis: Vi hade aldrig någon skylt.
Cesar: Och jag gjorde fem olika logotyper.
Lettis: Ja, det skulle divideras i kommunhuset och vi hade ingen tid att syssla med det. Vi hade fullt upp med att bygga scen, eller sköta teknik, eller byta en glödlampa.
Cattis: Eller bära ut konferenslunch.
Lettis: Så det blev Kulturhuset Rotemannen av bara farten.
Cesar: Och jag som alltid har trott att det var beslut ovanifrån…
Det är tjugo år sedan Jonny Lettisen, Cesar Fulgencio och Catherine Zander arbetade tillsammans i det som på den tiden kallades Kulturhuset Rotemannen eftersom ingen kom på ett annat namn. Nu sitter de tillsammans i restaurangen på entréplan, äter lunch och minns tillbaka. Cattis är idag chef för Subtopia och Cesar driver Subtopias barn- och ungdomsverksamhet Do It Together. För Lettis var det däremot många år sedan han var här. Det första som kommer på tal är alla timmars överarbete den första tiden.
Cesar: De första månaderna hade vi en övertid på 200 timmar, eller var vad det?
Lettis: Minst 705!
Cesar: Vi fick i alla fall inte ha fler övertidstimmar, jag kommer ihåg den diskussionen med Eva Jansson som var vår chef på kommunen då.
Lettis: Vi hade ett krav på att ha öppet typ 12 timmar vardagar samt på lördagar. Hur skulle vi få ihop det på en och en halv tjänst och dessutom få något gjort?
Cattis: Det här var i samma veva som du anställde mig. Du undrade vad jag gjorde och om jag ville jobba med dig.
Lettis: Just det, vi kände varandra sedan tidigare och stötte ihop på bussen.
Cattis: Japp, och då hade ni hur mycket som helst att göra så jag kom in som timanställd i början av april 2002.
Lettis: Världens längsta timanställning, fortfarande kvar.
Cesar: Och jag jobbade femtio procent med titeln skolvaktmästare eftersom Alby gymnasium låg här.
Lettis: Jag minns att det var en kall vinter med hysteriskt mycket snö. Jag skottade framför dörrar och du körde tre timmar snöslunga om dan.
Cesar: Ja, på parkeringsplatsen och det var en maskin stor som en gräsklippare. Hela dagen, fram och tillbaka, körde jag.
Cattis: Det hade inte planerats in att de saker som behövdes tas hand om här skulle ingå i kommunens dagliga drift.
Lettis: När vi öppnade upp fanns förutom Cirkus Cirkör sex föreningar som hyresgäster.
Cesar: Bosniska föreningen i Botkyrka.
Cattis: Ja de var här. Sen var det ju Röda korset och SeniorNet.
Lettis: Och Islamiska förbundet i Botkyrka och Alby If. Det som var fint också var att vi kämpande med hjärta allihopa tillsammans. Tilde, Nina och Jesper på Cirkör, föreningarna och alla andra eldsjälar. Alla var så engagerade!
Cattis: Det var också häftigt att alla politiker och tjänstemän på kommunen var inställda på att nu skulle det bli av.
Lettis: Visst var de folk i kommunhuset som tyckte det var fel att satsa på cirkus men nu var det beslutat och det vara bara att köra. Alla var med. Tekniska förvaltningen fick fundera på var man placerar lyktstolpar bäst för att det skulle gå att vända en husbil. Dåvarande kostchefen höll på att svimma när gymnasieeleverna på cirkuslinjen behövde 11000 kalorier för att klara sin utbildning!
Hur var det att ha sin verksamhet i Kulturhuset Rotemannen?
I Kulturhuset Rotemannen skulle utbildning, ungdomskultur, näringsliv och föreningsliv korsbefruktas. När dörrarna slogs upp fanns sex lokala föreningar och två stora aktörer i huset. Cirkuskompaniet Cirkus Cirkör hade etablerat sig i Botkyrka redan ett par år innan Kulturhuset Rotemannen var invigt och Fanzin TV, som sedermera blev mediehuset Fanzingo, var också med från start. Båda två är fortfarande en del av Subtopias kluster. Tilde Björfors, grundare och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, berättar om de första åren:
– Vi hade haft lokal vid Medborgarplatsen men behövde hitta en ny plats. Vi letade efter en kommun eller stad som ville använda cirkusen som förändringskraft i samhället och växa med oss. Vi hittade Botkyrka. När vi kom till Rotemannen första gången var det ett ruckel, men något klickade. Här vill vi vara! Botkyrka hade redan avsatt pengar för att renovera och tillsammans med oss fick de ytterligare pengar genom storstadssatsningen. Då kunde de bland annat höja taket på cirkushallen.
Redan innan vi flyttade hit hade vi den eftergymnasiala utbildningen Cirkuspiloterna, en gästspelsscen och träning för professionella, barn och funktionsnedsatta. På plats utvecklades vi ytterligare med bland annat cirkusgymnasiet. Det var en värdefull och expanderande tid för oss alla. Att få arbeta lokalt tillsammans med teamet i Rotemannen, artister, politiker och människor i närområdet såväl som internationellt för att förverkliga visionen om ett kreativt kluster.
Att Botkyrka hade byggt ett kulturhus utan att tillsätta tillräckligt med medel för att driva det gjorde att vi som var där jobbade jämt. Hårt jobb men fyllt av härliga samarbeten, engagemang och ingenting var omöjligt!
Lotta Nilsson, som var med och grundade föreningen Fanzingo, är också nöjd över beslutet att flytta sin verksamhet till Botkyrka och Kulturhuset Rotemannen:
– Jag höll på att starta projektet Fanzin TV där ungdomar fick lära sig producera tv. Peter Englen och Eva Jansson hörde talas om projektet och headhuntade oss till Botkyrka. Vi började i ett litet rum i korridoren på plan 3. 2004 flyttade vi till “stolpladan”, det som är mediehuset Fanzingo idag.
Det var en stor ögonöppnare att jobba i förorten med andra perspektiv och andra röster än i TV-huset i Stockholm. Och vi kunde förändra media mycket mer än vad vi hoppats på.
Det var det bästa som kunde hända att vi kom till Alby. Nybyggartiden i Rotemannen var en fantastisk tid, extremt kreativ och nytänkande. Och vi drogs med i hela Cirkörs utveckling. När Kajsa Balkfors, som arbetade på Cirkör, sa att de skulle sätta sina kontorsbord uppe i taket, förändrade det hela mitt sätt att tänka på kreativitet. Hur den kreativa processen fungerade under den perioden är min viktigaste lärdom från den tiden. Det var unikt för att vi berikade varandra. Det påverkade Cirkör, det påverkade oss och åt vilket håll Rotemannen gick. Jag tycker det är för vuxet på Subtopia idag. Samla ung kraft under ett parasoll igen!
Minnen från en absurd vardag
Kulturhuset Rotemannen har förändrats genom åren och blev något annat än det var de första åren. Men även om somligt blev annorlunda finns det även sådant som fortfarande lever kvar. Att vara en uppskjutningsramp för unga från närområdet är fortfarande lika viktigt. Och mer än någonsin är det en plats där det repeteras och skapas kultur. Och så finns cirkuspizzan kvar förstås.
Cesar: De bästa minnena från de tidiga åren är alla små uppträdanden. Som när två unga dansare från Alby, Edo och Afram, fick uppträda på en konferens. För tre minuter fick de tusen spänn. Deras rekation var: Wow vilken timlön vi fick! De små grejerna.
Lettis: Vardagen här blev helt absurd när man tänker på det. När det behövdes bärhjälp så kunde det komma fyra luftakrobater från Cirkör, som var korta tjejer i 18 årsåldern, som bar in de tunga grejen framför flyttgubbarna. Och allt vi fick se gratis. I vanliga fall betalar man flera hundra spänn för att se en eldshow men när de repeterade kunde det vara eldshow hela dagen här. Och bara det att vi på ett år träffade alla ministrar utom miljöministern.
Cesar: Det här var nytt så alla ville komma hit.
Lettis: Och Cirkör var otroligt duktiga på marknadsföring.
Cesar: Kommunslogan ”Långt i från lagom” släpptes också.
Lettis: Ja, det var ett helt nytt tänk kring kommunikation. Det var också väldigt tacksamt för politikerna att bli fotade i den här miljön. Kommer ni ihåg när finansministern Bosse Ringholm tog tunnelbanan ut hit tillsammans med Dogge och med Säpo i släptåg. Vi fixade lunch åt dem i Cirkushallen med pizza från den lokala pizzerian.
Cesar: Cirkuspizzan för 30 kronor.
Cattis: Ja, vi får fortfarande rabatt på den här uppe på Hydromacken.
Lettis: Och jag har fortfarande aldrig smakat den…
Cesar: Det mest dramatiska som hänt är branden här i restaurangen.
Cattis: En Molotovcocktail. När vi följde larmsändarna verkade det som om någon gömt sig här inne i restaurangen. När vi sedan larmat och gått hade personen tänt på. Vi kunde följa hur däckarna löst ut sig när personen sprang ut.
Cesar: Tror det var Jesper Nikolajeff på Cirkus Cirkör som larmade.
Cattis: Ja. Det här var en fredag och dagen efter skulle vi ha Klubb Botkyrka tillsammans med Cirkör. Det var sot som hade tagit sig igenom hela ventilationssystemet. Och det luktade brandrök så in i bomben!
Cesar: Men vi körde!
Cattis: Japp. Klubb Botkyrka körde lördag kväll.
Så länge hjärtat dunkade
Nä, det fanns nog inget förutbestämt recept för bygga ett unikt kulturhus. Men kanske var det just det som fungerade. Kanske var receptet människorna som samlades på platsen, deras drivkraft och kämparglöd.
Cattis: Den här platsen har hela tiden växt organiskt utifrån efterfrågan. De gånger vi har försökt forcera fram saker har de oftast blivit misslyckade projekt i slutändan. Platsen har fått ha lite av sitt eget liv tror jag. Vad tror ni?
Cesar: Jag tror att Kulturhuset Rotemannen och Subtopia har varit väldigt bra på att acklimatisera sig och att anpassa sig. Jag tycker det är viktigt för en sådan här plats när det är så mycket hjärta i arbetet. “It was never nine to five”, utan så länge hjärtat dunkade så körde vi. Tjugo år har gått, det växer så det knakar och det är nya människor men hjärtat finns kvar. Alla som har jobbat här har den drivkraften.
Cattis: Men det har varit på olika sätt genom åren. De finaste från de första åren var att vi var som en familj. Nästan all vaken tid vi hade de åren spenderade vi ihop. Vi löste alla problem och gjorde allt det här tillsammans. Då spelade det ingen roll ifall man började sju på morgonen och jobbade till tjugotre nollnoll. Tittar jag på er två är det ren kärlek jag känner. Hjärtat bara “ding, ding, ding” för att vi har gått igenom så mycket tillsammans.
Lettis: Jag håller med dig. Det var verkligen hjärta. Vi gjorde det definitivt inte för pengarna för rika blev vi inte. Vi levde så tajt med varandra. Jag minns att Cattis kille var arg för att hon aldrig var hemma.
Cattis: Jag hade flyttat hemifrån till andra sidan stan men bodde i princip här i Alby hos mina föräldrar. Jag hade inget körkort på den tiden…
Lettis: …och ingen ork…
Cattis: …att åka hem!
