Det är mer än 200 år sedan Thomas Saint uppfann den första symaskinen i England under sent 1700-tal, den var helt i trä och sydde kedjestygn. 60 år senare kom ”Red S Girl”, en maskin för hemmabruk konstruerad av Isaac Merit Singer som blev den tidens storsäljare. I dag är symaskinerna elektriska och används, i alla fall av symaskinsmusikern Leo Correia de Verdier, till trick som Saint och Singer aldrig kunnat drömma om.
Leo Correia de Verdier vet precis vilka sömmar som låter bäst trots att hen oftast varken syr kläder eller gardiner. Som en av få symaskinsmusiker i världen är det symaskinsljuden som intresserar. Leo filtrerar stygn, pauser och maskinsurr från sin ”Brother LS-2125” via ett ljudkort till en dator och istället för kjol, tröja eller byxa är det dansant surrande symaskinsmusik som kommer ut på andra sidan.
– Jag kallar det jag gör för elektronisk musikperformance. Jag undviker att sy figurativt eftersom det blir för mycket pauser och så håller jag mig till tunna tyger, de låter bäst.
Leo, som är pianist i grunden, har skrivit musik till andra och pluggat komposition på Stockholms Kungliga Musikhögskola. Symaskinsidén kom till ur en pressad skolsituation då tiden var för knapp för att både hinna med att komponera ett stycke till avslutningskonserten och sy en maskeradkostym till en fest. Leo bakade ihop uppgifterna till en och samma. Musikstycket och dräkten blev båda rätt misslyckade men behållning blev en nyfunnen ljudvärld. Efter det började Leo programmera sin dator så att den skulle kommunicera med symaskinen, det tog tre år innan hen lyckades.
– Symaskinsljuden fångas upp av en magnetpickup och en kontaktmick. Sen färdas det via ett ljudkort till datorn som för musiken vidare till publiken. Symaskinsmusik ska upplevas live.
Precis som många av stadens ljud är symaskinens ljud mekaniska och repetitiva. Inspiration till sin symaskinsmusik hämtar Leo bland annat från modern konstmusik och brasiliansk folkmusik men också från tunnelbanans och stadens ljud. I en av hens tidigare konserter var utgångspunkten en tågtidtabell och scenen Reaktorhallen ”R1” under Kungliga Tekniska Högskolan. Leo tycker om urbana och industriella miljöer, som R1 och den tomma t-baneuppgången vid Universitetet.
– Mycket av hur man förstår musik beror på platsen och sammanhanget den framförs i, därför är lokalen viktig för helheten.
Leo har kontor i Klump Subtopia och arbetar just nu på en ny musikperformance tillsammans med en pianist. Den går under arbetsnamnet ”Pianot och rummet” och bygger på ett scenlöst rum med åtta högtalare som placerar lyssnaren mitt i musiken.
Ur Magasin Subtopia #6. Text Josefina Larsson.