Ahmad Kasem Al Omari är dansaren som flydde armétjänstgöringen i Syrien. Nu kämpar han för att förverkliga sin dröm om att leva på dansen. Första målet att komma in på Balettakademin.
I Sverige möttes Ahmad av en asylpolitik som kändes obegriplig, asylboenden som stängdes och ett system som var svårt att förstå sig på. I maj gör han audition till Balettakademin för att följa sin dröm att kunna försörja sig på dansen och starta ett eget danskompani.
Hur hittade du dansen?
– Jag började dansa när jag var 14 år. Jag fick upp ögonen för dansen genom den bästa dansgruppen i Syrien. Jag såg dem på tv och en dag såg jag att gruppen sökte en dansare. Det spelade ingen roll om man var dansare eller inte, bara man ville någonting och hade ett driv. Jag gjorde audition och det gick bra! Av 200 personer som gjorde audition valdes 40 personer ut och jag var en av dem. Det var första gången jag dansade på riktigt. Vi gjorde väldigt många föreställningar, i olika länder och reste väldigt mycket. Vi dansade balett, modernt och folkdans. Sedan slutade jag i tre år, under tiden jag var på flykt.
Ahmad berättar om Syrien före kriget, ett fantastiskt land att leva i, men när kriget kom blev det förbjudet att dansa och spela musik. Idag är ingen från dansgruppen kvar i Syrien; alla har tvingats fly och är utspridda i olika länder.
Att komma till Sverige, hur var det?
– När vi kom till Sverige hade vi ingenting att göra, så då började vi dansa igen, vi fick låna en lokal att dansa i på stället där vi bodde. Jag ville sätta ihop en grupp och skapa föreställningar, vilket jag förklarade för hotellets ägare. Vi gjorde en kortare föreställning och fick jättebra respons. Många som kom och såg oss tyckte att vi var bra och sa att vi borde göra en turné. De hjälpte oss med all logistik så att vi skulle få turnera, men när boendet stängdes fick alla åka till olika ställen, så gruppen splittrades.
I Gusum nära Valdermarsvik träffade Ahmad illustratören Marit Törnqvist, som lyssnade till hans historia och hjälpte honom massor. Sommaren 2015 fick han äntligen sitt efterlängtade uppehållstillstånd.
Vilka skillnader finns det mellan dansvärlden i Syrien och Sverige?
– Det är svårt att bli bra på och arbeta med dans i Syrien, men det är friare att dansa. I Syrien ser man uttrycken och livet när folk dansar. Här ser jag inte livet i dansen på samma sätt. Skillnaden märks framförallt i ansiktet och uttrycket på dansare här i Sverige. I början trodde jag att alla var rädda och oroliga att inte vara bra nog, men det känns som att klimatet är hårdare här i Sverige för att folk vet att de kan satsa på att bli professionella dansare. Folk tänker inte så i Syrien, möjligheterna finns inte på samma sätt där. Jag vill gärna lära mig av dansare här i Sverige, för nu har jag chansen att kunna arbeta med dans och bli en dansare.
Hur är ditt liv i Sverige nu?
– Jag har ingen från min familj här, men Marit har hjälpt mig mycket, med att komma i kontakt med Tessan på Scenskolan Fejm och Subtopia. Jag gillar verkligen Stockholm . Här finns mycket att göra och chans att dansa mycket, här kan jag dansa varje dag, lära känna folk och lära mig svenska. Förut hade jag mycket problem med Migrationsverket. Jag ville tillbaka till Libanon och min familj, men nu har jag ju påbörjat mitt liv i Sverige och vill inte tillbaka. Jag har kontakt med min familj och vill gärna att de ska komma hit till Sverige, men det är väldigt svårt nu när ingen från Syrien får permanent uppehållstillstånd.
Vilka är dina drömmar och planer för framtiden?
– Jag har väldigt svårt att se hur min framtid kommer att se ut. När jag var i Syrien tjänade jagpengar på dansen. Idag känns det långt bort att kunna göra det. Min plan är att göra audition för Balettakademin och försöka komma in, men det kostar väldigt mycket och jag är orolig för hur jag ska kunna betala tillbaka pengarna. Men jag älskar att dansa och jag vill verkligen detta. Min största dröm är att skapa ett stort danskompani här i Sverige med massor av dansare. Jag vill dansa tillsammans med andra, koreografera, skapa föreställningar och turnera runt om i världen.
Text Ida Kjällquist
Ur Magasin Subtopia nr 9