Vi slår oss ned i Cirkörhusets gym, på en soffa med virkat överkast. Arbetet med föreställningen Borders pågår för fullt runt omkring oss och överallt ligger vita plastdunkar som ska fyllas med vatten och förvandlas till instrument.
– När jag var liten och åkte båten mellan Limhamn och Dragör brukade jag försöka känna var gränsen mellan Sverige och Danmark gick. Jag kunde inte fatta hur det kunde finnas en gräns i något som var i ständig rörelse som vatten är, säger Tilde.
Utgångpunkten för Borders är just gränser och vatten – och på golvet en våning ned i den stora cirkushallen står en grupp cirkusartister samlade runt en stege som pekar upp emot taket. Stegen för tankarna till sagan om Jack och bönstjälken. En hemlig flyktväg upp genom molnen.
– Idén till föreställningen Borders började med att jag och min son Laban läste boken om den romska flickan Katitzi. Det är ju en rätt gammal bok och jag blev väldigt upprörd över att så lite har förändrats. Att romerna fortfarande har det lika dåligt, berättar Tilde.
Idén till en föreställning måste vara något viktigt; på liv och död, med sin grund i viljan att förändra världen, menar Tilde.
– Sen läste jag Fabrizio Gattis reportagebok Bilal om migranters och flyktingars situation på väg till Europa. Den öppnade upp en bild av vad Europa gör mot sin omvärld; det pågår rena slakten, som bygger på regler som EU bestämt. Europa skyddar sina gränser hårdare än någonsin samtidigt som rapporter om drunkningsolyckor på grund av överfyllda flyktingbåtar når oss.
Borders handlar på många sätt om jakten efter frihet och trygghet, men också om överskridandet av gränser på ett mer personligt plan kopplat till cirkusartistens vardag, menar Tilde.
– Jag lämnade teatern för länge sedan, eftersom jag ville bort från hierarkierna som fanns där. Jag sökte ett sammanhang med medskapande processer och fann cirkusen. Fast ganska snart märkte jag att det också inom cirkusen fanns hierarkier, men att det kanske behövs ledare och regissörer som hjälper till att bära den kreativa processen framåt. Men jag är inte en regissör som säger ”gå tre steg till höger”. Jag är mer en ett plus ett är lika med 15-person, säger hon.
I den stora cirkushallen råder en blandning av rörelse och stillhet, kropp och hjärna, ljud och tystnad, allt på samma gång. Men även om träningsmiljön kan tyckas kaosartad för den ovane, så menar Tilde att de cirkusföreställningar som skapas här är nödvändiga för att lindra de skador som samhällets oreda åsamkar oss människor.
– Cirkusen är så många olika saker. På liv och död, men också lekfull. Den ger oss möjlighet att öva oss i att möta världens osäkerhet och jag tror att vi behöver det. Jag tror att människor som inte gör det får extra svårt att leva i världen som den ser ut idag. Det finns så mycket kaos runt omkring oss och konsten och kulturen har en viktig uppgift att fylla där. Det är en av styrkorna i cirkusen som konstform, att den är både underhållning och bärare av smärtfyllda historier. Just därför kan den också nudda människors hjärtan.
Ur Magasin Subtopia #8. Text Josefina Larsson.